By ”Som om varken ljudet än tystnaden där funnits, smyger sig basens dova kvintsprång in i rummet – Tunga, bestämda steghasar sig fram i det tomrum som en gång var. Men vi vet inte var stegen är på väg, något som till en början germusiken en näst intill kuslig känsla. Så på håll hörs fagottens jämrande i diskanten och styckets stämning är därmed fastslagen. Den djupaste, långsammaste klagan. Kanske är det det det sista unset av hopp som får yttra sig i fagottens tappra försök att stegra, att nå det som länge tyckts vara onåbart. Stegringen bryts däremot av utav ett par bassetthorn. Två runda klanger med ett polyfoniskt tema hinner språka och innan en vet om det så har stämmorna blivit ett, en trio av såväl klagan som vädjan, såväl uppgivenhet som hopp. En låter sig återigen påminnas om de tunga stegen, som nu tycks komma allt närmre. Tre stycken tromboner tar sig friheten att i ett allt mer intensifierat crescendo kadensera fram kören till att framföra de första raderna ur kanske ett av musikhistoriens största och viktigaste verk.”
Ett tvåhundraårigt test
Tidlös musik skulle effektivt kunna beskrivas som den musiken som överlever sig själv eller sin epok. Det är den musiken som oavsett tidsmässiga och materiella förutsättningar åter tycks förbli relevant.
Det blir därför tacksamt att diskutera just tidlöshet över ett klassiskt stycke, inte bara sett till den klassiska musikens kolossala överlägsenhet över den musikaliska katastrof vi idag kallar populärmusik, utan – skämt åsido – för att det tillsammans med sin 200-åriga historia fått sin prövning inom just detta.
Svaret på frågan varför viss musik blir tidlös och annan inte kan således delvis återfinnas när vi talar om allmänmänsklighet. Sådant som oavsett tid och rum alltid har gällt och gissningsvis alltid kommer att gälla för oss människor.
Mozart detta genom bland annat sin musik genom att röra ämnen som döden. Alltid kommer vi att behöva gå döden till mötes och alltid kommer vi att uppleva den med känslor såsom desperation och längtan såväl som upprivenhet och renodlat hat. Det som just förenar oss som människor är att vi kan relatera lika mycket till Mozarts Requiem som vi kan till en samtida Frank Underwoods begravningstal ur Netflix-serien ”House of Cards”:
”I wept, I screamed: ’Why god? How can I not hate you when you steal from me the person I most love and admire in this world? I don’t understand, and I hate you for it”
Fördelarna med att inte vara en bortglömd nolla som Bach
För att ett verk skall överleva sin historiska prövning och därmed få kallas tidlöst så krävs en ytterligare aspekt, vilket är att musiken får en rimlig spridning bland folk och i medier för att överhuvudtaget bli hörd. Ett effektivt sätt verkar vara faktumet att artisten (tonsättaren, låtskrivaren) redan innan har en hög status, det vi kan kalla för ”kändisskap”. Samtiden blir ett extremfall då artister mer än någonsin avgudas och förknippas inte bara med sin musik, utan även klickvänliga kontroverser och finmalda detaljer om deras privatliv. Artister som Ed Sheeran och Post Malone når nu tack vare sitt kändisskap ut med sin musik till halva världen inom loppet av några månader eller till och med veckor. För Mozart var heller detta inget problem. Han var en av sin tids kanske främsta och mest omtalade kompositörer i Europa. Att många av hans bästa verk spelats kontinuerligt från och med att de skrevs till och med idag är därför ingen gåta.
J.S. Bachs älskade Matteuspassion är ett gott exempel på musik som trots sin lovande kvalité till en början saknade denna aspekt att nå ut till den stora massan. Kompositörer på Bachs tid hade nämligen en relativt låg status, och det var därför ofta mycket svårt att få sina verk publicerade. I en tid utan internet var möjligheterna att nå ut med sin musik nästan obefintliga. Många av hans mest kända stycken kom aldrig att bli spelade under hans livstid.
Matteuspassionen blev likväl bortglömd endast för att efter det vi kan kalla för en ”hundraårig törnrosasömn” bli återupplivad av den då mer kände 1800-talskompositören Felix Mendelssohn. Därefter var det helt upp till gemene man att älska – eller hata verket.
Eller?
Kanske har vi själva inte så stort inflytande i vilken musik vi väljer att lyssna på som vi tror?
En musikalisk indoktrinering
Senare tidens forskning visar på att anledningen till att du gillar en viss sorts musik är en produkt av att du upprepade gånger exponerats för den – till den punkt att du, ja, gillar den. Det beror helt enkelt på att vi gillar det vi känner igen. Om du idag t.ex. skulle upptäcka att du gillar hårdrock väldigt mycket, så är det antagligen en konsekvens av att du tidigare i din barndom – kanske undermedvetet – tagit del av just den musiken. Det är sällan du hör en helt nysläppt låt och diggar den första gången du hör den. Du kanske till och med avskyr den. Men efter att du mot din vilja tvingats stå ut med låten på radion ett antal gånger så fann du dig i att du nog trots allt började uppskatta den. En form av hjärntvätt? Absolut.
Utifrån det kan vi vidare ställa oss frågan: ”Vem eller vilka kontrollerar vår musiksmak?”. Filmbolagen? De största radiokanalerna? Och kan vi verkligen basera vår personlighet på vår musiksmak när vi inte ens har kontroll över den själva?
Jo, visserligen har vi någon form av självbestämmande. Och om så icke är fallet så kan vi nog alla vara tacksamma över att ha blivit hjärntvättade med den bästa sortens musik. Oavsett om det gäller Ed Sheerans ”Shape of you” eller Bachs franska cembalo-sviter.
Text: Ivar Nordin
Last modified: 17 februari, 2020
No comments yet.