Detta är en lista på fem stycken artister/grupper som inte får tillräckligt med uppmärksamhet i musikvärlden, även en kort förklaring om vilka de är och vad de gör för typ av musik. 

Dessa artister är just nu inte särskilt kända men jag har valt sångare och band som jag tror kommer att växa mycket och bli väldigt populära.

1. Albin Lee Meldau

Albin Lee Meldau, 31, är en sångare och låtskrivare som föddes i Göteborg. Hans musik är en blandning av genrerna: neosoul, indie och popmusik. Albins uppväxt var problematisk då han beskriver att han var ett riktigt problembarn. Men när Albin blev äldre startade han soulbandet The Magnolia med Arvid Nero, saker började bli ljusare och Albin startade sedan sin solokarriär efter han släppt låten ”Lou Lou”. Efter hans flickvän gjort slut skrev han låten som senare blev hans stora genombrott. “Detta var mitt desperata, innerliga försök till att laga något som var trasigt.” sa Albin om låten i en intervju med aftonbladet. ”Lou Lou” fick runt tio miljoner lyssningar på Spotify och det var då hans solokarriär tog fart.

Jag rekommenderar Albin Lee Meldau eftersom hans musik är så skön och rofylld att lyssna på. Albin Lee Meldau sjunger med en sådan innerlighet och känsla som alla bör ta del av.

2. Grandson

Jordan Benjamin, 25, är en artist inom rock som går vid namnet Grandson. Han skriver låtar, spelar gitarr och sjunger. Hans musik är fokuserad på moderna problem som inte får tillräckligt med uppmärksamhet i media. I hans låt ”Thoughts & prayers” sjunger han tillsammans med West Los Angeles Children’s Choir om vapen våldet i USA och ilskan mot politikerna som inte tar sitt ansvar mot att förhindra skolskjutningar.

Jag rekommenderar att lyssna på Grandson av två anledningar, den första är att hans låtar är annorlunda och uttrycksfulla på ett sätt där man bara vill höra mer, och den andra anledningen är hans politiska budskap som alla bör ta del av genom att inte bara lyssna utan även läsa texterna och tolkningar av hans texter för att verkligen förstå vad han försöker kommunicera via hans musik.

3. PRETTYMUCH

PRETTYMUCH är ett popband med R&B influenser baserat i LA. Bandet består av fem killar mellan åldrarna 19–22 och samtliga försökte innan gruppen bildades starta sina solokarriärer. År 2016 satte dock Simon Cowell, en välkänd producent och tv-domare,  ihop dom till en grupp. Sen dess har dom släppt flera bra singlar, mestadels moderna pop låtar om kärlek. Deras musik saknar kanske djupa budskap men väger upp i annat och har ett visst tempo som gör en glad och peppad.

Jag tipsar om PRETTYMUCH eftersom jag tycker att deras musik är härlig att lyssna på och eftersom jag tror att dom kan bli nästa stora pojkband. 

4. Faouzia

Faouzia Ouihya är en 19 årig sångare och pianist med en fantastiskt mäktig och varierad röst. Hon har varit med i ett antal sångtävlingar där hon ofta vunnit eller kommit på andra plats. Faouzia har nyligen nått en miljon följare på Instagram men har tyvärr färre lyssnare på Spotify. Hon gör låtar inom genren pop där hon tar sig an krävande låtar, men hennes röst men hanterar de alla perfekt. I hennes mest populära låt ”This Mountain” gör hon en liknelse mellan att bestiga ett berg och att lyckas i livet.

Jag rekommenderar Faouzia eftersom hennes musik är motiverande och energisk. Hennes höga tävlings placeringar, samt hennes lyssnare är alla vittnen till hennes otroliga röst; hennes resa bara börjat.

5. Nathan Nzanga

Nathan Nzanga är en artist i tjugoårsåldern som gör musik inom genren hiphop/rap. Nathan har bara ca. 25 tusen lyssningar per månad på Spotify men jag tror att hans karriär kommer växa mycket eftersom han är väldigt genuin i sina låtar och det är därför svårt att låta bli att lyssna. I hans mest populära låt ”Truce” sjunger han om rasism i USA. Han berättar om en ung, mörk kille som gick vid namnet Nathan som blev skjuten av en polis på grund av en alldeles för svag beskrivning. Han får fram problemet om rasism som fortfarande sätter skräck i många unga på ett jättebra sätt där han i låten förklarar rasism på ett lätt och tydligt sätt.

Text: Sandra Gustafsson

I Quentin Tarantinos senaste film, Once upon a Time in Hollywood, får vi följa den självkritiska skådespelaren Rick Dalton och hans trogna stuntman Cliff Booth under en tid i deras liv i just stadsdelen Hollywood. De är varandras motsatser men är ändå beroende av varandra. Vi lär känna karaktärerna genom långsamma scener och vardagliga dialoger, i kontrast till många andra filmer där dialogerna är till för att förklara handlingen.  

Den här filmen är maskerad som en “feelgood- film” men överraskar vid flera tillfällen med inslag av komedi, drama och action. Miljön är välskapad med tidstypiska kläder, bilar och soundtrack. Quentin Tarantino förstärker även 60-talet genom att filma många extrema närbilder, ikoniskt för tiden. 

Till skillnad från filmfotografin saknar handlingen röd tråd eller ett mål man rör sig mot. Istället är som ett besök i karaktärernas kaotiska liv. Det är två parallella storylines som inte vävs ihop mer än av, vad som känns som, en slump i slutet. Vissa karaktärer är dessutom hämtade ur direkt ur historieböckerna vilket skapar en förväntning på handlingen för den som kan lite om 60-talet. Tarantino även bygger på så sätt upp förväntningar, men han låter det aldrig ske framför publiken. Istället förvånar han oss med en twist a’la Tarantino. 

Trots att filmen är riktigt underhållande kan jag inte förmiska de tydliga bristerna. Den största kvinnliga rollen, Sharon Tate, saknar djup och som så många gånger förut ligger kvinnans värde i det ytliga. Men Margot Robbie, Brad pitt och Leonardo Dicaprio gjorde som alltid en mycket spektakulär insats som är värd att se. Jag satt fastklistrad framför bioduken och rekommenderar den starkt till alla som letar efter något till mysfredagen. Kan det verkligen vara så att Tarantino lyckats göra en mysig film?

Text: Elvira Linhult