By I Quentin Tarantinos senaste film, Once upon a Time in Hollywood, får vi följa den självkritiska skådespelaren Rick Dalton och hans trogna stuntman Cliff Booth under en tid i deras liv i just stadsdelen Hollywood. De är varandras motsatser men är ändå beroende av varandra. Vi lär känna karaktärerna genom långsamma scener och vardagliga dialoger, i kontrast till många andra filmer där dialogerna är till för att förklara handlingen.
Den här filmen är maskerad som en “feelgood- film” men överraskar vid flera tillfällen med inslag av komedi, drama och action. Miljön är välskapad med tidstypiska kläder, bilar och soundtrack. Quentin Tarantino förstärker även 60-talet genom att filma många extrema närbilder, ikoniskt för tiden.
Till skillnad från filmfotografin saknar handlingen röd tråd eller ett mål man rör sig mot. Istället är som ett besök i karaktärernas kaotiska liv. Det är två parallella storylines som inte vävs ihop mer än av, vad som känns som, en slump i slutet. Vissa karaktärer är dessutom hämtade ur direkt ur historieböckerna vilket skapar en förväntning på handlingen för den som kan lite om 60-talet. Tarantino även bygger på så sätt upp förväntningar, men han låter det aldrig ske framför publiken. Istället förvånar han oss med en twist a’la Tarantino.
Trots att filmen är riktigt underhållande kan jag inte förmiska de tydliga bristerna. Den största kvinnliga rollen, Sharon Tate, saknar djup och som så många gånger förut ligger kvinnans värde i det ytliga. Men Margot Robbie, Brad pitt och Leonardo Dicaprio gjorde som alltid en mycket spektakulär insats som är värd att se. Jag satt fastklistrad framför bioduken och rekommenderar den starkt till alla som letar efter något till mysfredagen. Kan det verkligen vara så att Tarantino lyckats göra en mysig film?
Text: Elvira Linhult
Last modified: 2 februari, 2021
No comments yet.